Den västerländska arkitekturens utveckling har präglats av antikens arkitektur och ingenjörskost. Senare har kristendomens utbredning och den adel haft stor påverkan.
Under senare århundraden har byggnadernas funktion fått ökad betydelse.
Detta är del 3 i en artikelserie om västerländsk arkitektur- och byggnadshistoria.
Arkitekturen runt 1900-talets sekelskifte
Jugend
Jugendstilen förekom i både Tyskland och Norden och bestod i experimenterade med formspråk och material samt med konstruktioner.
Nationalromantik
Nationalromantiska stilen baserades detaljer ur den nationella folkkonsten. Den svenska nationalromantik bestod till stor av tegel, träpaneler och färger som falurött och herrgårdsgult.
Modernism
Bristen på arbetskraft efter första världskriget ledde till ökad industrialisering av byggandet. Efter andra världskriget på 1950-talet ökade efterfrågan på bostäder. Arkitekturen utvecklades för att passa efterkrigstidens nya behov.
Funktionalism och Strukturalism
- byggnaderna betraktades som volymer och inte som fasta kroppar
- användning av stål- eller betongkonstruktioner bidrog till att skapa en regelbundenhet i byggandet
- byggnader utformas främst utifrån funktionen. Ornament och annan dekor används inte längre.
- flexibilitet genom att låta en byggnadsstomme fungerar som ett ramverk, där vissa rums- och bostadsenheter kunde lägga till, ta bort eller ändras efter behov.
Postmodernism
Den postmodernistiska arkitekturen 1970- och 1980-talet karaktäriseras av återinförandet av dekor som saknar konstruktiv funktion.
Artikelserie om västerländsk arkitektur- och byggnadshistoria – del 2:
Från renässansen till nyantiken
