Under 1870-talet kom de första industriella tegelbruken i drift i Sverige. Industrialiseringen av murbruken innebar ofta att de befintliga godsägda tegelbruken införskaffade moderna ugnar och tegelpressar.
En förutsättning för industriell produktion och ökade volymer – som inte enbart var för lokalt behov – var att bruket hade närhet till vattendrag med möjlighet till sjötransporter.
Det tunga grävarbetet kvarstod som ett manuellt moment i processen medan transport av leran till bruket började ske via spårbundna vagnar.
- Vid formpressning av leran användes bl.a. ångmaskiner som kraftkällor.
- Efter pressningen skars leran upp med ståltråd till det önskade formatet.
- Efter lufttorkning i långa lador kördes stenen till bränning i ringugnar. Dessa var ofta koleldade.
Automatisering och elektrifiering av tegelbruken
Automatiseringen fortsatte inom tegelindustrin med utvecklade maskiner och hjälpmedel för grävning, lyft, materialtransporter och tippning.
Under 1910-20-talet ersattes brukens ångmaskinerna med elektricitet.
Närhet till sjöfart var inte längre ett krav där det fanns järnväg.
Under 1930-40-talet effektiviserades processen ytterligare. Det var då främst torkningsprocessen som kunde förkortas tidsmässigt genom s.k. kammartorka; parallella kammare som nyttjade värme från brännugnarna. Därmed kunde produktion av tegel ske året runt.
KÄLLOR:
Tegelbruk (Riksantikvarieämbetet och Sveriges Tegelindustriförening)
Läs mer:
Mur- och Putsföretagen
Sponsrar Byggipedia
