Sveriges Tegelindustriförening STIB bildades av de svenska tegelbruksägarna 1909. Syftet var att tillvara ta branschens gemensamma intressen och stärka konkurrenskraften gentemot konkurrerande byggnadsmaterial. 1915 enades tegelindustrin i ett upprop mot bl.a. cement, trä och eternit.
Resultatet känner vi idag till, t.o.m. hälsofarligt material som eternit, tilläts under flera år ersätta bl.a. fasadtegel. Betong ersatte murtegel i tungt byggande, kanske delvis på grund av den effektivare byggprocessen(?)
Idag finns bara ett fåtal traditionella tegelbruk kvar i Sverige dvs. få intressenter som bevakar det inhemska intresset för tegel som byggnadsmaterial och lera som råvara. Läs mer: Tegelbranschens historia
Frågan är hur det hade sett ut idag om det funnits inhemsk tegelindustri kvar i Sverige, med sina lokal råvaror och marknader?
- Hade det då funnits kvar personer och organisationer som lobbat för sitt material och som ansträngt sig för att utveckla produktionsmetoder och kanske mer slimmade konstruktioner med just tegel som t.ex. stommaterial?
- Hade det gjorts hållbarhetsanalyser för murat byggande?
- Hade utsläppen varit acceptabla vid återgång till lokalt producerat och hållfast byggnadsmaterial?
- Hade satsningar gjorts för att effektivisera och förenkla murningsarbetet?
- Hade tegelväggar kunnat tillverkas i fabrik för att effektivisera och använda ergonomiska metoder?
- Hur hade detta i så fall påverkat den långsiktiga ekonomin, förvaltningen, inomhusklimatet och de parametrar och utsläpp som definierar just hållbarheten på lång sikt?
Ja, kort sagt:
- hur hade det sett ut inom byggandet och politiken om tegelbruken och dess intressenter funnits kvar i Sverige idag?
- vem lobbar för ett välbeprövat (!), sunt och mycket hållbart material med goda förutsättningar för lokal framställning och en lokal arbetsmarknad?
